Monday, August 22, 2016

Bashed

Waktu nak masuk FRAN, nmpk sharingrainbow. Oh my... nangis dulu sblm tulis diari. Titip ucapan, tapi tak tau lepas ke tak ke sana. Salam takziah utk sis Aziela seluruh keluarga. I can feel it... tapi manakan sama perasaan yg menanggung dgn yg memandang. Be strong. Danish +- sebaya MAHAN. Hiba hati saya, lagi luluh hati ibunya. Be good boy dear... I can only send my dua... sincerely from here. Mmg sukar, tapi apa yg berlaku itu insya-Allah yg terbaik utk kita (sdg kuatkan hati sendiri juga... and I know, it's not easy...) 

Last Friday's late afternoon, while driving to fetch Didik...

U : Umi penat sgt hari ni, bang. Umi stress...
B : Kenapa Mi?
U : Umi kena bashed dlm meeting. Very unfair to me...
B : Bash tu apa Mi?
U : Bash tu mcm... kena pukul.. kena hentam...
B : Hah!? Bagi tau saya siapa orang tu Mi?
B : Mari saya belasah dia!
B : Berani dia pukul Umi saya!
U : Erk!? (aku salah ckp ke ni?)

Protective side, is good. Tapi  hal belasah tu bang, tidak dibenarkan ye hu hu...

It's okay bang. That's among the reality of working field. There are many people with many character & style. Kita tomato comel, walau ada points to voice out... tak semudahnya nak voice out pd Musang King. Redha je la. Apa ada hal? Jadi grilled lamb, roasted lamb & segala resipi lamb ni dah alah bisa tegal dek biasa pd Umi :-)

Throwback... TKD grading of Babang & Didik on 13th Aug.2016. Mujur grading je.. Kalau sparing, takut2 Babang 'bash' anak org pulak. Jgn bang... kuasa & kekuatan yg ada tu, gunakan baik2 ye. Be good, be nice... it's for ourself.


above pic : Didik with his grading team
below pic : MAHAN tak berenggang dgn Babangnya


Disbbkan stress Jumaat tu spoiled my Saturday's mood, Papa ajak buat very simple steamboat di rumah (apa yg ada je)... sambil2 nervous tgk final badminton @ Olimpik Rio. Forgive me, I already predicted the result... but still hope for the best.



Sedih... bkn sbb Dato' Let China Win. He tried his best & silver is ours. When he said  'saya minta sorry' for disappointing our 60 years of gold thirst... hati sudah gegar. And when the reporter emotionally cried, saya pun nangis jugak dah jadinya! Adoi... haru. Badminton je pon.. but this moment seriously remind me of... abah. 

He loved badminton.

No comments:

Post a Comment

Note: Only a member of this blog may post a comment.

PAGEVIEWS